Ledarskap i en svår tid – vem vill du och vem väljer du att följa?

Jag känner med alla de som nu förlorar sina uppdrag och sina jobb. Jag känner med
de som oroar sig för sin framtida försörjning. Jag känner med de i riskgrupperna. Jag
känner med de nära anhöriga till de i riskgrupperna. Jag känner att mina närmaste
relationer kan vara begränsade i tid mycket mer än jag tänkte nyss, jag känner hur
mycket jag uppskattar och älskar dem. Jag känner att jag lever. Och att döden
inramar livet. Och att jag uppskattar livet så oerhört.

Jag tänker att som tur är innehåller jordens ekosystem virus. Ett av alla dessa virus,
corona, talar nu om för oss att vi inte är gudar över jorden. Jag känner mig lättad. Det
fanns en räddning, ett virus kom till mänsklighetens räddning. Vi fick en
generalrepetition för hur vi kan återställa klimatet. Vi kan plötsligt visa oss själva att vi
kan flyga mindre, vi kan ha fler web-möten, vi kan klara oss med mindre och färre
inköp, vi kan glädja oss att klippa ned och plantera om pelargonerna istället för att
köpa nya, vi kan sätta de avklippta grenarna i vatten för att utveckla nya rötter och bli
nya plantor istället för att kasta dessa i soporna.

Jag hör Anders Tegnell svara i Aktuellt att vi vet faktiskt inte. Ingen vet. Vi har ingen
kunskap kring detta. Jag blir imponerad. Det är stort ledarskap att vara öppen med
att ’jag vet inte’. Det skapar tillit och trygghet. Då kan jag lita på Anders Tegnell när
han säger att han vet. Jag tänker på Stefan Löfven. På all kritik han fått utstå tidigare
under sin tid som statsminister. För att han inte kliver fram, inte gör sig själv större,
inte visar ’ledarskap’. Och ja, ibland är det ledarskap att ställa sig längst fram i ledet,
att uttrycka sig självsäkert, att göra sig själv större. Men nu, i en svår tid, vilket
ledarskap behöver vi nu? Vem väljer du att följa och vem vill du följa?

Stefan Löfven har växt i mina ögon. Det som tidigare var hans tillkortakommande, att
han inte ställde sig längst fram i ledet och inte gjorde sig själv större så ofta som han
borde. Det har nu blivit hans styrka. Han har inget behov att själv synas och höras.
Att få bekräftelse utifrån. Han har vårt bästa, Sveriges bästa och kanske världens
bästa i fokus. Inte sitt eget bästa eller ens Socialdemokraternas kortsiktigt bästa i
fokus. Han visar tillit till oss medborgare och låter ministrar och myndighetschefer
vara i fokus. Han litar på de som har all den sakkompetens han själv saknar. Han
tillåter sig att inte vara bäst i sak. Det kan bara en i grunden trygg person göra.
Löfven vågar också vara ytterst ansvarig för att Sverige nu går sin egen väg, vi
stänger inte skolor i samma utsträckning som våra grannländer gör, vi begränsar inte
folksamlingar/möten i samma utsträckning som våra grannländer gör, vi sätter inte
folk i karantän utan litar på vår egen vilja att begränsa det sociala umgänget för den
goda sakens skull. Löfvens ledarskap gör att vi kommer att välja och vilja följa
honom.

Många ’ledare’ tror att det krig vi nu utkämpar står mellan civilisationer och mellan
länder och de stänger och bevakar sina gränser. Den enda gräns vi nu behöver
bevaka är den mellan mänskligheten och viruset. Och för att göra detta behöver vi ta
vår egen del av ansvaret och till exempel begränsa våra sociala kontakter för en tid,
öppna våra hjärtan och våra plånböcker och ge bistånd till hälso- och sjukvård i
fattigare delar av världen. Låt oss inte abdikera från det ledarskap vi kan ta genom
att till exempel säga ”me first”. Ingen väljer och vill följa en ledare som säger ”me
first”.

Jag väljer och vill följa Anders Tegnell och Stefan Löfven, i mina ögon är de båda
den typ av ledare världen nu behöver. Och den makt de har möter motmakt.
Självklart ska de utsättas för befogad kritik. Jag tar en apelsinklyfta till från tallriken.
Den har den där blandningen av surt och sött som gör blodapelsiner så speciellt
goda. Blodapelsinklyftan smakar som livet självt. Och det är gott..